Jag har nog aldrig varit såhär skör förut.
Jag tappas bort i det jag känner och vet inte längre vad som är rätt eller fel.
Försöker att nå dig men när jag ser att din båt vill välta när jag försöker hjälpa mig själv i för att vara nära dig så släpper jag kanten. Bättre att en har balans och är säker än två inte har det. Eller? Hur funkar en relation nu igen?
Jag vet inte. Du höll min hand och du var där. Jag kan simma och hålla mig ovanför ytan det gör inget att det är lite kämpigt. Du visade mig. Jag är så sjukt tacksam för det.
Jag simmar vidare och jag parerar med all energi jag har för att undvika de som vill trycka ner mig under ytan.
Kanske finner jag en egen båt jag kan kliva in i och när jag hoppar i, rubbar jag inte balansen för någon annan. Jag längtar till jag ser en tom båt. Då är jag mer än redo att hoppa i.
Har väl igentligen inget att skriva men skriver ändå.
Hur jag än känner eller tänker så måste jag alltid förklara mig men när jag skriver är det bara jag som totalt får äga mina tankar utan att förklara mig eller blir ifrågasatt. Det är så många människor som har mindfuckat mig på sistone, orkar inte med mer sådant.
Inser att jag måste börja om, ta nya, längre steg den här gången som förhoppningsvis ska ta mig bort från det som jag blir ledsen av.
Har fått mjölksyra i mina tankar, orkar liksom inte tänka så mycket mer.
När människor har missbrukat min öppenhet, det har gjort mer skada än vad jag förstått.
Det kan kännas som att jag inte riktigt når fram, mållinjen flyttas hela tiden -jag har varit där förut- och det enda som jag riktigt önskar mig är att få dra mig undan i en liten stuga på landet helt ensam. Bara jag och en flakmoppe. Oändliga mil med ängar och skogar och sjöar.
Jag är inte så säker på att jag ser skillnaden på att vara ensam på riktigt eller att vara ensam hela tiden. Bara att det första säkert inte gör lika stor skada på själen. På känslorna. Önskar att jag kunde nå fram till dig exakt så men det blir bara tryckfel i kommunikationen, beskrivningen rinner bort någonstans bland orden och de blir aldrig fullt så, som jag vill berätta. Ibland önskar jag bara att någon lyssnade på mig utan att säga något. Att jag får prata till punkt, häva ur mig allt och sen bara håller mig tills jag somnar och när jag vaknar är du ännu där.
