Ögonkontakt
Kvart över tre.
Sist jag var ute såhär sent var när jag var typ 25. Jag går gata upp och gatan ner, genom Sundbyberg och Mariehäll och tillbaka igen. Första varma natten i år och den ljuva efterlängtade värmen känns lugnande. Mina steg är trötta, långsamma och samlade, jag känner varje kliv med närvaro och det är skönt. Det är juni månad och ljudet av tickande stolpar vid övergångsställen hörs överallt. Alla människor tycks sova bakom skyddade väggar och prydliga fönster. Matchande blomkrukor och lampskärmar som väntar på att bli sedda och bekräftade. Fördragna persienner, en balkong med cyklar på. Fler fönster. Överallt tysta hem och min blick vandrar längst med betongväggar som om jag söker kontakt med icke-levande ting. Jag behöver bara vila blicken på något, koppla av. Fler balkonger. En port. Ovanför den en lampa som släcks inför den begynnande dagen och fångar min uppmärksamhet. Intill porten på marknivå en fransk balkong och en naken man som lutar sig ut och röker. Jag hoppar till och blir överraskad av att se en vaken människa mitt i natten. Jag registrerar först inte det faktum att han är naken. Får ögonkontakt. Jag hejar glatt (!) på den okända karln av ren reflex, som blir mitt sätt att dölja att jag blev skrämd av hans plötsliga närvaro. Han svarar inte. Han blåser ut röken nonchalant och ser lite dryg ut. Som en naken cowboy från vilda västerns tid men han har inte några boots på sig. Bara tofflor. Han fortsätter stirra på mig som att det vore jag som gick förbi naken. Det blir en märklig stämning på Tulegatan 14 i Sundbyberg. Marknivå.
Det är tyst och lugnt i mitt Stockholm. Det känns att det är midsommarhelg på ingående. Buskar av rosor doftar sött, igenkännande morgonfåglar kvittrar dovt till liv, människor röker nakna och kliar sig i skrevet, det lilla livet fortsätter bekvämt sin gång.
Det är mitt i natta och jag är ute och går. Alldeles för många tankar har gjort sig bekväm i mig och gjort mig obekväm. Samma sak varje gång, de jävla tankarna slår sig ner utan att fråga om lov. Jag tänker på allt annat än det jag vill tänka på. På skjortor, skridskor, svek, längtan, varför jag hamnade just i Stockholm. Kunde jag inte ha hamnat i Vancouver, Praag eller någon annan modern och lite coolare stad när jag ändå var så rastlös. Jag tänker på utskicksmaterial, kärlek, varför jag inte kan spela gitarr vid det här laget, spärrnycklar och Antifungusdagarna i Bålsta köpcentrum.
Tydliga och karakteristiska drag av ADHD eller bara en normal hjärna som är överbelastad. ICloud kontot är fullt, bägaren är fylld till bredden, hårddisken är maxad, bilen är fullproppad med flyttskit och annat ofog och kör i väg, jag släpar efter för jag tycks ha fastnat med foten någonstans mellan kardanaxeln och växelspaken fast det inte ens är min skit. (Andas.)
En Anna-hjärna som kokar som om man har glömt att stänga av en tekokare på spisen.
Mitt i allt detta hinner jag landa lite och tänka på det jag vill tänka på. Att jag sökte efter dina ögon. Jag sökte ögonkontakt. Med dig. (Inte den nakna mannen utan med dig.) Jag vill landa i det trygga okända för då och då glimmar det till och det är tamejfan det vackraste jag har sett. Det liksom brusar och sprakar därinne, som ett fyrverkeri som är på gång. Vågrätt elva bokstäver. Ögonkontakt. Möter du min blick? Eller hur länge ska jag behöva hållas vaken av din storslagenhet och din mystik? Jag vandrar hemåt. Solen går upp över hustaken. Håll mig vaken hur länge du vill bara jag får fortsätta att se när det glimmar till. Det är värt det.
Bara lite mer reflektion..
En stycke hopplös romantiker uti fingerspetsarna. Det är vad jag är och det är bara så.
När jag var liten hoppades jag på som så många andra skilsmässobarn att mina föräldrar skulle bli tillsammans igen. Nu är jag 32 år och jag kan komma på mig själv hoppas att ABBA ska bli tillsammans igen. En sådan romantiker är jag, jag drömmer om livslånga förhållanden och jag undrar vad receptet på evig lycka mellan två människor är.
Jag promenerar varje dag till jobbet nu när min cykel är på reparation och jag känner hur jag liksom jordar mig själv. Det är viktigt att jag gör det sedan jag blev utbränd. Jag försöker promenera genom så mycket skogspartier som är möjligt. Att jorda sig själv är ett uttryck som jag älskar att använda. Det går ut på att jag får kontakt med min egen kropp och mina sinnen. Fötterna som jag mestadels förvarar i ett par praktiska skor vid mina utevistelser får kontakt med marken. Grenar som knäcks, dofter som registreras och flera av mina sovande sinnen aktiveras. Jag känner det så tydligt och hur viktigt det är för mig. Utan jordning och utan regelbunden påfyllning av natur, kan ångest eller sorg lättare pressa sig mot mig likt en våt filt.
Hur blev det så? Hur blev det så lätt att avskärma sig själv mot sig själv. Vi tycks allt lättare glömma det viktigaste; Oss själva, till offrandet av moderniteter, hets och snabba lösningar och jag gillar det inte.
Aldrig mer något halvdant. Tack.
Häromdagen hade jag det så tråkigt, så tråkigt att jag kom på mig själv stå i vardagsrummet och titta ut genom fönstret och tänka: ”Här står jag och har det så tråkigt att jag bara står rakt upp och ner i vardagsrummet och tittar ut genom fönstret”
Sen satte jag mig i soffan för att fortsätta på mitt korsstygns- väggbonad (som jag tar fram endast när jag har det riktigt, riktigt tråkigt) och där var min tanke att det skulle det stå med blå snirklig skrivstil:
”En stor kuk är en klen tröst i ett fattigt hem” men så kom jag och tänka på att jag faktiskt bara äger ett fattigt hem.. och för att inte tala om den konstiga stämning som skulle bli när föräldrar kommer över för att hämta sina barn som ofta leker hos oss..
Jag tog loss nålen från duken och tråden ifrån nålen och kastade mitt verk. Satte på teven istället för att bli distraherad och inte tänka på hur många timmar jag helt i onödan hade spenderat på duken.
Det blir ofta som så att jag har det ganska tråkigt dessa långa sommarkvällar när barnen har kompisar över och jag inte får vara med.
När jag inte har barnen hos mig hittar jag varje liten möjlighet att slippa vara hemma just nu. Jag blir som så många andra, så mycket mer social nu när det är sommar. Jag hälsar på kompisar, lånar ofta deras soffor över natten för att jag är sällskapssjuk. Ibland går jag ut själv på barer och pubar och är det sorgliga lilla helvetet utan vänner i hörnet. Tycker ändå att jag trivs i tillvaron just nu. Jag promenerar till jobbet om mornarna och tränar närvaro genom att ständigt se mig omkring. Jag andas in sommaren och min helt nya pollenallergi som så fint har kommit ungefär samtidigt.
Jag tänker på hur långt jag har kommit i min egen utveckling i att säga Nej och i att inte tillåta män att utnyttja mig längre och sedan hänga av mig som en gammal regnrock. Jag är stolt över mig själv och att jag blir mer och mer kräsen. Att jag har insett skillnaden i att vissa människors ”kärlek” är lika djup som en barnpool och att jag bara vill ha kärlek lika djup som världens hav. Hur läskigt det än är.
Jag vill inte ha något halvdant. Då är jag hellre ensam och jag mår bra så.
Jag är stolt över den insikten och hur jag känner.
Anna Darling..
..Sa han igen och höll andan och hans inbillning av att han kunde mig utan och innan färgade allt han tog vid. Det blev ogenomträngligt och kallt. Hans egna högmod gav ingen plats för vare sig kreativitet eller kärlek. Inte det minsta och jag förstod att han var den som skulle förlora.
Jag kände sorgen i det som han var lyckligt ovetandes om. Han hade redan dömt mig, han var bättre, lite vassare. Hans häst var högre medans jag inte ens hade hunnit uppfatta att det var det som var grejen. "Fort hitta dig en hästajävel och sätt dig på!"
Hade jag vetat det hade jag ändå inte skyndat mig att hitta en häst, för jag fungerar inte så. Jag är ingen soldat. Jag är som tjuren Ferdinand, trivs bättre här..
Jag är skarp inte vass.
Jag är ödmjuk inte arrogant.
Jag är polygonal i mitt sätt att vara,
alla sidor sammarbetar kontinuerligt,
underhållsfritt.
Jag är inte ensidig.
Jag är djup och inte ytlig.
Jag är komplex, du är för enkel. För lätt att se igenom, för lätt att överlista och jag trodde att jag grät av sorg men det var tårar av besvikelse. Ännu en vuxen man som inte har kommit någonstans i sin egna utveckling.
Besvikelse för att stubinen hade brunnit i mer än 38 år men ännu ingen utveckling. Vem vet när en låga når ända fram hos en man som inte inser något. Så sorgligt. Melankoliskt vackert & jag ville hålla det men förstod mitt egna bästa den här gången och jag släppte självmant.
För jag är starkare.
"Håll mitt hjärta" hade jag dumt nog hunnit hasplat ur mig till honom men räddningen fick bli att snabbt låtsas som att det var menat som en musiklagd vädjan till kardiologen som befann sig bakom.. Å jag ville inte lura någon, jag lurade inte någon och jag gick därifrån med huvudet högt med hjärtat kvar i min hand som jag slöt fingrarna om.
