annasfeta

 

 

 

Kvart över tre.

Sist jag var ute såhär sent var när jag var typ 25. Jag går gata upp och gatan ner, genom Sundbyberg och Mariehäll och tillbaka igen. Första varma natten i år och den ljuva efterlängtade värmen känns lugnande. Mina steg är trötta, långsamma och samlade, jag känner varje kliv med närvaro och det är skönt. Det är juni månad och ljudet av tickande stolpar vid övergångsställen hörs överallt. Alla människor tycks sova bakom skyddade väggar och prydliga fönster. Matchande blomkrukor och lampskärmar som väntar på att bli sedda och bekräftade. Fördragna persienner, en balkong med cyklar på. Fler fönster. Överallt tysta hem och min blick vandrar längst med betongväggar som om jag söker kontakt med icke-levande ting. Jag behöver bara vila blicken på något, koppla av. Fler balkonger. En port. Ovanför den en lampa som släcks inför den begynnande dagen och fångar min uppmärksamhet. Intill porten på marknivå en fransk balkong och en naken man som lutar sig ut och röker. Jag hoppar till och blir överraskad av att se en vaken människa mitt i natten. Jag registrerar först inte det faktum att han är naken. Får ögonkontakt. Jag hejar glatt (!) på den okända karln av ren reflex, som blir mitt sätt att dölja att jag blev skrämd av hans plötsliga närvaro. Han svarar inte. Han blåser ut röken nonchalant och ser lite dryg ut. Som en naken cowboy från vilda västerns tid men han har inte några boots på sig. Bara tofflor. Han fortsätter stirra på mig som att det vore jag som gick förbi naken. Det blir en märklig stämning på Tulegatan 14 i Sundbyberg. Marknivå.

 

 

Det är tyst och lugnt i mitt Stockholm. Det känns att det är midsommarhelg på ingående. Buskar av rosor doftar sött, igenkännande morgonfåglar kvittrar dovt till liv, människor röker nakna och kliar sig i skrevet, det lilla livet fortsätter bekvämt sin gång.

 

Det är mitt i natta och jag är ute och går. Alldeles för många tankar har gjort sig bekväm i mig och gjort mig obekväm. Samma sak varje gång, de jävla tankarna slår sig ner utan att fråga om lov. Jag tänker på allt annat än det jag vill tänka på. På skjortor, skridskor, svek, längtan, varför jag hamnade just i Stockholm. Kunde jag inte ha hamnat i Vancouver, Praag eller någon annan modern och lite coolare stad när jag ändå var så rastlös. Jag tänker på utskicksmaterial, kärlek, varför jag inte kan spela gitarr vid det här laget, spärrnycklar och Antifungusdagarna i Bålsta köpcentrum.

Tydliga och karakteristiska drag av ADHD eller bara en normal hjärna som är överbelastad. ICloud kontot är fullt, bägaren är fylld till bredden, hårddisken är maxad, bilen är fullproppad med flyttskit och annat ofog och kör i väg, jag släpar efter för jag tycks ha fastnat med foten någonstans mellan kardanaxeln och växelspaken fast det inte ens är min skit. (Andas.)

En Anna-hjärna som kokar som om man har glömt att stänga av en tekokare på spisen.

 

Mitt i allt detta hinner jag landa lite och tänka på det jag vill tänka på. Att jag sökte efter dina ögon. Jag sökte ögonkontakt. Med dig. (Inte den nakna mannen utan med dig.) Jag vill landa i det trygga okända för då och då glimmar det till och det är tamejfan det vackraste jag har sett. Det liksom brusar och sprakar därinne, som ett fyrverkeri som är på gång. Vågrätt elva bokstäver. Ögonkontakt. Möter du min blick? Eller hur länge ska jag behöva hållas vaken av din storslagenhet och din mystik? Jag vandrar hemåt. Solen går upp över hustaken. Håll mig vaken hur länge du vill bara jag får fortsätta att se när det glimmar till. Det är värt det.