Låta ta tid.
Hur vi känner, mår och tänker idag påverkas av det vi har i det förflutnas bagage. Det förflutna från barndomen, tonårstiden, 3 år sedan, en vecka sedan, igår.
Det blandas med våra förhoppningar, förväntningar, fel och brister men också av vår glädje och längtan.
Att få alla dessa ingredienser att bli en bra balans är kanske något vi får brottas med hela livet, vad vet jag, det känns som så i alla fall. Ibland vore det skönt om möjlighet fanns att klippa av skosnöret, känslosnöret, mellan hjärtat och hjärnan men det är omöjligt.
Kärlek gör inte saker logisk, inte heller sorg. Kärlek kan anstorma, attackera i snabb fart.
Sorg tar längre tid. Det går aldrig att hoppa över ett sorgearbete på någon nivå på något sätt.
Ny stadig kärlek kan bara byggas från grunden om förståelse och utrymme för den eventuella sorg som man känner finns. Så är det i alla fall för mig.
Det är viktigt att prata ut om saker som man inte alltid kan se eller ta på och där svaren inte alltid är givna.
Jag har svårt att bli fascinerad av ett perfekt yttre och en superblank yta, jag blir snarare imponerad av människor som vågar visa upp sina sprickor i fasaden. Känslor och livet är inte enkelt och den som inte orkar syna sig själv och sin egen situation tycker jag blir tråkig och ointressant. Man måste våga fejsa sina egna rädslor, misslyckanden, svagheter, det är det enda sättet för att kunna förändras och utvecklas. Var bara det jag ville säga. Ok. Tack.
Samla kraft hos dem som älskar dig
I eftermiddag kommer jag och barnen att gå på 5D bio.
Det blir en liten överraskning, något de aldrig har gjort förut.
Jag längtar så och räknar ner timmarna. Det gör säkert dom också.
Barnen och jag tillsamman bildar; Självständigheten. En stor staty har rests i vårt minne. Den rubbas aldrig. Om jag köper mig ett hus i framtiden ska den statyn stå mitt i trädgården och vi ska mumsa äpplen och körsbär runt den.
Det har varit så skönt att de har varit hos mig i tre veckor nu, vi känner lugnet tillsammans och vi växer ihop på ett sätt som annars känns väldigt svårt i varannan vecka livet.
Min dotter har tappat sin andra tand och då det skedde på kvällen hade jag inget annat än en guldtia hemma som jag växlat till mig till parkeringsavgift egentligen tidigare under dagen. Den tian la jag varsamt i glaset vi hade placerat intill hennes säng som väntade på tandféns ankomst. Min son hade sett denna tia, som var ovanligt kantstött, räfflorna var nästan bortnötta och den var svart och smutsig. Inte skinande ny precis. Jag höll tummarna för att min son inte skulle märka att det var samma tia men på morgonen dagen efter tar han upp tian ur glaset och synar den noggrant och säger ”aa den här ja”.. Aj.
Min smarta stora 7 åring. Hoppas inte hela idén med tandfén spolades ner i toaletten i samma ögonblick för hans del. Klumpmamma.
Barn är sköna. Helt klart att man utvecklas som människa på ett sätt som aldrig annars skulle kunna vara möjligt när man blir en förälder. Jag gör misstag och jag är inte perfekt men jag lovar att göra mitt bästa i allt. Det är det man ska göra. Aldrig tro att man är perfekt, inse sina brister men alltid också göra sitt bästa för att rätta till det som felat. Barn känner av sinnesnärvaro, när jag känt att jag inte orkat mer bygger jag lego med dem. Går ner på deras nivå. Säger till mig själv att det är ok att inte orka mer.
Vi byter peruker på lego gubbarna, sätter på benen bak och fram. Skrattar. Tack för att ni finns underbara ungar. Ni gör mig hel och Ni är det enda jag behöver. Jag önskar att fler ensamma föräldrar skulle känna så när kaoset knackar på dörren, står utanför med sina mätinstrument och letar upp en.
Samla kraft hos de som älskar er oavsett vad.
Hos mormor
Framme hos min kära mamma och barnens mormor, bilresan gick bra. Varmt utan AC så jag fick öppna fönsterrutan om vartannat, piggna till, njuta av några sekunders svalka som försvann lika fort som den kom.
Barnens härliga skratt och energi när de ropade "Heja mamma!" varje gång jag körde om en bil.
Vi och Vi. Ingen annan.
Bonnie & Clyde känsla.
Här hemma är det ingen brist på deras energi heller. De springer omkring så att mattorna försvinner under deras fötter. De passerar mormor i höga farter, hon suckar "Jesus" fast med engelskt uttal, "jee-saas".
Jag blir alltid så himla trött av att komma hem till luftombytet. Till det stilla, trygga, min meditationsplats för några dagar. Jag har svårt att koppla av så jag överlägger med mig själv men alternativen är inte så många för tillfället. Jag måste låta mig vila litegranna nu. Tillåta mig själv att känna trygghet ett tag.
Även jag behöver bränsle emellanåt.
Död åt autopiloten. Död åt Tengil. Död åt rädslan.
Det är svårt. Så svårt att alltid vara vuxen. Inte falla offer för sina känslor.
Jag måste alltid vara den trygga, den balanserade, den med svar på allt, här och nu. Full koll. Aldrig ramla. Visa vägen. Fanan högt. Hoppa in i mammas Jaguar R från 2025 bara, nu kör vi. Nej, vänta, den bilen hade jag visst inte,
det får bli Ford eskort:en från -92, men det går lika bra. Bit ihop.
Jag har packat allt vi behöver. Allt från foppa-tofflor till tältpinnar.
Viktiga saker som att leka frisörsalong får vänta. -"Lillasyster kan visst läsa!" "Vi kan väl bara låtsas det..?" -"Bråka inte!" -"Nej blås inte såpbubblor i stekpannan!" (Gör det nåt förresten?) ..
Jag har kommit på det...
Jag ska börja att förstå saker, d.vs vad allt handlar om i mitt liv. Jag ska försöka att döda den förbannade autopiloten och försöka att uppleva mitt liv just här där det pågår.
Lära mig att acceptera saker och ting som de faktiskt är och utifrån denna acceptans ta aktiva beslut om förändringar i mitt liv.
(OJ skrev jag det där nyss?)
-Det finns ingen framtid och det finns ingen dåtid. Det enda som finns är just nu. Känslokalla människor kan inte ta plats i mitt liv mer.
Död åt Tengil också för den delen när jag ändå skriver.
Jag bär på en sorg, sorg över ännu ett misslyckat förhållande. Förvirrad. Utmattad. Men mitt i allt glad. Jag känner lite balans, kanske min kropp orkar bära min tunga ande ändå. -Det kanske går hörrnini!
Jag ska aldrig mer släppa in en man i mitt liv. Jag ska köpa bågfil, borrmaskin och gå bredbent. Tanken har varit så lockande, att ställa mig i dörren och hindra framtida kärlek. Att jag hinner peka finger åt den innan den ens har hunnit säga hej, men nej, det vore ett misslyckande.
Kan inte låta rädslan över att misslyckas igen styra mig. Död åt den rädslan. Djupa andetag nu Anna.
Djupa andetag. Jag ska må bra igen. Genuint bra. Svåra väg, å shit, du svåra väg, men jag ska vandra den. På med kängorna!
