annasfeta

Hur vi känner, mår och tänker idag påverkas av det vi har i det förflutnas bagage. Det förflutna från barndomen, tonårstiden, 3 år sedan, en vecka sedan, igår. 
Det blandas med våra förhoppningar, förväntningar, fel och brister men också av vår glädje och längtan.
Att få alla dessa ingredienser att bli en bra balans är kanske något vi får brottas med hela livet, vad vet jag, det känns som så i alla fall. Ibland vore det skönt om möjlighet fanns att klippa av skosnöret, känslosnöret, mellan hjärtat och hjärnan men det är omöjligt.
Kärlek gör inte saker logisk, inte heller sorg. Kärlek kan anstorma, attackera i snabb fart. 
Sorg tar längre tid. Det går aldrig att hoppa över ett sorgearbete på någon nivå på något sätt. 
Ny stadig kärlek kan bara byggas från grunden om förståelse och utrymme för den eventuella sorg som man känner finns. Så är det i alla fall för mig.

Det är viktigt att prata ut om saker som man inte alltid kan se eller ta på och där svaren inte alltid är givna.

Jag har svårt att bli fascinerad av ett perfekt yttre och en superblank yta, jag blir snarare imponerad av människor som vågar visa upp sina sprickor i fasaden. Känslor och livet är inte enkelt och den som inte orkar syna sig själv och sin egen situation tycker jag blir tråkig och ointressant. Man måste våga fejsa sina egna rädslor, misslyckanden, svagheter, det är det enda sättet för att kunna förändras och utvecklas. Var bara det jag ville säga. Ok. Tack.