annasfeta -

Ögonkontakt

Kvart över tre.

Sist jag var ute såhär sent var när jag var typ 25. Jag går gata upp och gatan ner, genom Sundbyberg och Mariehäll och tillbaka igen. Första varma natten i år och den ljuva efterlängtade värmen känns lugnande. Mina steg är trötta, långsamma och samlade, jag känner varje kliv med närvaro och det är skönt. Det är juni månad och ljudet av tickande stolpar vid övergångsställen hörs överallt. Alla människor tycks sova bakom skyddade väggar och prydliga fönster. Matchande blomkrukor och lampskärmar som väntar på att bli sedda och bekräftade. Fördragna persienner, en balkong med cyklar på. Fler fönster. Överallt tysta hem och min blick vandrar längst med betongväggar som om jag söker kontakt med icke-levande ting. Jag behöver bara vila blicken på något, koppla av. Fler balkonger. En port. Ovanför den en lampa som släcks inför den begynnande dagen och fångar min uppmärksamhet. Intill porten på marknivå en fransk balkong och en naken man som lutar sig ut och röker. Jag hoppar till och blir överraskad av att se en vaken människa mitt i natten. Jag registrerar först inte det faktum att han är naken. Får ögonkontakt. Jag hejar glatt (!) på den okända karln av ren reflex, som blir mitt sätt att dölja att jag blev skrämd av hans plötsliga närvaro. Han svarar inte. Han blåser ut röken nonchalant och ser lite dryg ut. Som en naken cowboy från vilda västerns tid men han har inte några boots på sig. Bara tofflor. Han fortsätter stirra på mig som att det vore jag som gick förbi naken. Det blir en märklig stämning på Tulegatan 14 i Sundbyberg. Marknivå.

Det är tyst och lugnt i mitt Stockholm. Det känns att det är midsommarhelg på ingående. Buskar av rosor doftar sött, igenkännande morgonfåglar kvittrar dovt till liv, människor röker nakna och kliar sig i skrevet, det lilla livet fortsätter bekvämt sin gång.

Det är mitt i natta och jag är ute och går. Alldeles för många tankar har gjort sig bekväm i mig och gjort mig obekväm. Samma sak varje gång, de jävla tankarna slår sig ner utan att fråga om lov. Jag tänker på allt annat än det jag vill tänka på. På skjortor, skridskor, svek, längtan, varför jag hamnade just i Stockholm. Kunde jag inte ha hamnat i Vancouver, Praag eller någon annan modern och lite coolare stad när jag ändå var så rastlös. Jag tänker på utskicksmaterial, kärlek, varför jag inte kan spela gitarr vid det här laget, spärrnycklar och Antifungusdagarna i Bålsta köpcentrum.

Tydliga och karakteristiska drag av ADHD eller bara en normal hjärna som är överbelastad. ICloud kontot är fullt, bägaren är fylld till bredden, hårddisken är maxad, bilen är fullproppad med flyttskit och annat ofog och kör i väg, jag släpar efter för jag tycks ha fastnat med foten någonstans mellan kardanaxeln och växelspaken fast det inte ens är min skit. (Andas.)

En Anna-hjärna som kokar som om man har glömt att stänga av en tekokare på spisen.

Mitt i allt detta hinner jag landa lite och tänka på det jag vill tänka på. Att jag sökte efter dina ögon. Jag sökte ögonkontakt. Med dig. (Inte den nakna mannen utan med dig.) Jag vill landa i det trygga okända för då och då glimmar det till och det är tamejfan det vackraste jag har sett. Det liksom brusar och sprakar därinne, som ett fyrverkeri som är på gång. Vågrätt elva bokstäver. Ögonkontakt. Möter du min blick? Eller hur länge ska jag behöva hållas vaken av din storslagenhet och din mystik? Jag vandrar hemåt. Solen går upp över hustaken. Håll mig vaken hur länge du vill bara jag får fortsätta att se när det glimmar till. Det är värt det.

2016-06-23 @ 15:38:00 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Bara lite mer reflektion..

En stycke hopplös romantiker uti fingerspetsarna. Det är vad jag är och det är bara så.

När jag var liten hoppades jag på som så många andra skilsmässobarn att mina föräldrar skulle bli tillsammans igen. Nu är jag 32 år och jag kan komma på mig själv hoppas att ABBA ska bli tillsammans igen. En sådan romantiker är jag, jag drömmer om livslånga förhållanden och jag undrar vad receptet på evig lycka mellan två människor är.

Jag promenerar varje dag till jobbet nu när min cykel är på reparation och jag känner hur jag liksom jordar mig själv. Det är viktigt att jag gör det sedan jag blev utbränd. Jag försöker promenera genom så mycket skogspartier som är möjligt. Att jorda sig själv är ett uttryck som jag älskar att använda. Det går ut på att jag får kontakt med min egen kropp och mina sinnen. Fötterna som jag mestadels förvarar i ett par praktiska skor vid mina utevistelser får kontakt med marken. Grenar som knäcks, dofter som registreras och flera av mina sovande sinnen aktiveras. Jag känner det så tydligt och hur viktigt det är för mig. Utan jordning och utan regelbunden påfyllning av natur, kan ångest eller sorg lättare pressa sig mot mig likt en våt filt.

Hur blev det så? Hur blev det så lätt att avskärma sig själv mot sig själv. Vi tycks allt lättare glömma det viktigaste; Oss själva, till offrandet av moderniteter, hets och snabba lösningar och jag gillar det inte.

2016-06-16 @ 12:43:00 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Aldrig mer något halvdant. Tack.

Häromdagen hade jag det så tråkigt, så tråkigt att jag kom på mig själv stå i vardagsrummet och titta ut genom fönstret och tänka: ”Här står jag och har det så tråkigt att jag bara står rakt upp och ner i vardagsrummet och tittar ut genom fönstret”

Sen satte jag mig i soffan för att fortsätta på mitt korsstygns- väggbonad (som jag tar fram endast när jag har det riktigt, riktigt tråkigt) och där var min tanke att det skulle det stå med blå snirklig skrivstil:

”En stor kuk är en klen tröst i ett fattigt hem” men så kom jag och tänka på att jag faktiskt bara äger ett fattigt hem.. och för att inte tala om den konstiga stämning som skulle bli när föräldrar kommer över för att hämta sina barn som ofta leker hos oss..

Jag tog loss nålen från duken och tråden ifrån nålen och kastade mitt verk. Satte på teven istället för att bli distraherad och inte tänka på hur många timmar jag helt i onödan hade spenderat på duken.
Det blir ofta som så att jag har det ganska tråkigt dessa långa sommarkvällar när barnen har kompisar över och jag inte får vara med.

När jag inte har barnen hos mig hittar jag varje liten möjlighet att slippa vara hemma just nu. Jag blir som så många andra, så mycket mer social nu när det är sommar. Jag hälsar på kompisar, lånar ofta deras soffor över natten för att jag är sällskapssjuk. Ibland går jag ut själv på barer och pubar och är det sorgliga lilla helvetet utan vänner i hörnet. Tycker ändå att jag trivs i tillvaron just nu. Jag promenerar till jobbet om mornarna och tränar närvaro genom att ständigt se mig omkring. Jag andas in sommaren och min helt nya pollenallergi som så fint har kommit ungefär samtidigt.

Jag tänker på hur långt jag har kommit i min egen utveckling i att säga Nej och i att inte tillåta män att utnyttja mig längre och sedan hänga av mig som en gammal regnrock. Jag är stolt över mig själv och att jag blir mer och mer kräsen. Att jag har insett skillnaden i att vissa människors ”kärlek” är lika djup som en barnpool och att jag bara vill ha kärlek lika djup som världens hav. Hur läskigt det än är.
Jag vill inte ha något halvdant. Då är jag hellre ensam och jag mår bra så.

Jag är stolt över den insikten och hur jag känner.

2016-06-15 @ 16:18:00 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Anna Darling..

..Sa han igen och höll andan och hans inbillning av att han kunde mig utan och innan färgade allt han tog vid. Det blev ogenomträngligt och kallt. Hans egna högmod gav ingen plats för vare sig kreativitet eller kärlek. Inte det minsta och jag förstod att han var den som skulle förlora.

Jag kände sorgen i det som han var lyckligt ovetandes om. Han hade redan dömt mig, han var bättre, lite vassare. Hans häst var högre medans jag inte ens hade hunnit uppfatta att det var det som var grejen. "Fort hitta dig en hästajävel och sätt dig på!"

Hade jag vetat det hade jag ändå inte skyndat mig att hitta en häst, för jag fungerar inte så. Jag är ingen soldat. Jag är som tjuren Ferdinand, trivs bättre här..

Jag är skarp inte vass.

Jag är ödmjuk inte arrogant.

Jag är polygonal i mitt sätt att vara,

alla sidor sammarbetar kontinuerligt,

underhållsfritt.

Jag är inte ensidig.

Jag är djup och inte ytlig.

Jag är komplex, du är för enkel. För lätt att se igenom, för lätt att överlista och jag trodde att jag grät av sorg men det var tårar av besvikelse. Ännu en vuxen man som inte har kommit någonstans i sin egna utveckling.

Besvikelse för att stubinen hade brunnit i mer än 38 år men ännu ingen utveckling. Vem vet när en låga når ända fram hos en man som inte inser något. Så sorgligt. Melankoliskt vackert & jag ville hålla det men förstod mitt egna bästa den här gången och jag släppte självmant.

För jag är starkare.

"Håll mitt hjärta" hade jag dumt nog hunnit hasplat ur mig till honom men räddningen fick bli att snabbt låtsas som att det var menat som en musiklagd vädjan till kardiologen som befann sig bakom.. Å jag ville inte lura någon, jag lurade inte någon och jag gick därifrån med huvudet högt med hjärtat kvar i min hand som jag slöt fingrarna om.

2016-06-01 @ 15:38:00 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Teknisk instruktionsbok

Jag har målat bilder av människor ur mitt bara minne. Bilder som väcker hemligheter som funnits undanträngda i djupet av själar. Bilder som har lyckats påvisat det speciella i varje enskild karaktär men de har även visat avbrutna utvecklingar av människor, relationer som jag en gång så varsamt såg upp till. Som jag ville vårda och ta hand om men som försvann ifrån mina händer utan att jag kunde göra något.

Blir jag överraskad om jag får se mig själv i din belysning?
Du kan inte måla mig och lägga till något du tror fattas.
Ingenting får läggas till eller tas bort då du går till verket. Du ska veta vem jag är. För att veta det måste du veta vem jag älskar. Har älskat. Kommer att älska. Kan du tillverka en bild av mig ur bara ditt minne?

Det gäller att kunna återta det som en gång har varit vackert men som har blivit fult till att låta bli vackert igen. Men jag vill inte involvera dig i det. Det är som att ha huvudvärk men att bita ihop och försöka att inte visa det. Lika svårt. Men jag vill inte att det fula ska visa sig för dig.
Jag vill skydda.

Anna darling sa han och strök handen över min rumpa och lovade mig kärlek. Och jag trodde det var kärlek. Det räckte så och jag var så lycklig. Därifrån var hans bild av mig, att den fick hållas intakt, viktigare än vad jag själv ville och tyckte. Hans blick, hans rätt till min kropp & min kärlek var större än rätten till min kropp & min självkärlek. För han hade ju sagt orden jag inte ens förmår mig att skriva. Jag vill inte längre uttala dom. Inte längre höra dom.
De, de fina vackra orden som plötsligt blev fula, bara något man luras med, missfärgade min pensel.
Smärtsamt. Märkligt. Sorgligt. Att människor kan säga vad som helst men inte mena någonting alls egentligen. Sorgligt att jag kan ta åt mig av det. Det säger en hel del hur skör jag är på ytan.

Så kan du måla mig ur bara ditt eget minne och vill du hjälpa mig att tvätta ur missfärgningen från mitt verktyg så att jag kan börja måla igen?

2016-05-20 @ 11:36:00 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Min längtan..

Min längtan.. Aldrig att jag tummar på min längtan efter kärlek, förminskar den eller gör den till något enkelt.

Längtan är mitt hopp och kärleken ska vara lika mäktig åt båda hållen annars vill jag inte vara med.

Och jag kan ju inte mycket men jag kan laga den godaste vegetariska lasagnen.

Jag kan ta hand om en vän som har ångest. Jag kan trolla med ord ibland. Jag kan dansa så att det känns i mitt hjärta. Jag kan leka. Jag kan cykla jättefort. Jag kan älska av hela mitt hjärta. Jag kan massor av motståndsvetenskap och jag tycker ändå att jag är rätt ok på att fiska.

2016-05-19 @ 10:19:00 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Förlösande skratt

Jag har köpt en ny mascara.
En mascara som utlovar mig 60 % längre fransar, vilket betyder att mina ögonfransar kommer att trassla in sig i mina ögonbryn närsom.

Än har de inte gjort det känner jag. Att den är vattenfast mascaran, det har jag emellertid märkt.
En god vän till mig bjuder alltid på en buffé av skratt när vi pratar och jag skrattar tills jag får slut på syre men mascaran den består. Det känns frigörande att ha vänner som delar min humor. När jag får prata om vad som helst. Även om det jag säger inte är menat som roligheter till en början så blir det alltid följande utsvävningar inom ämnet. En tanke som blir till fler tankar, som bli bisarra och du skrattar med mig och jag känner att jag sänker ner mina axlar och jag får giraffhals, jag sträcker mig över oroliga tankar för en stund och bara andas himmel.

2015-10-14 @ 16:24:00 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Its ok

Ibland serverar livet motgångar. Som huvudrätt, efterrätt eller allt på engång.
När det blivit för mättat kunde jag ibland sjunka ner och känna att jag inte orkade mer.
Jag oooorkaaaar inte meeeeer.

Nu är känslan mer, -"men Anna, det är ok, come what may"-, jag må vara skör, gråta av att ha fått skadedjur i köket eller för att bli beskriven som en "yngre kvinna i medelåldern" av min granne förra veckan. (Hur låter det? som en gammal moster med skitigt hår från skebokvarn liksom..) Jag känner mig tacksam för livet just nu.
Känslan av Framtid. Möjligheter. Lugn och ro. Tillfreds.

2015-10-10 @ 02:03:00 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Jag är naiv.

Ibland vill jag Tro på människor för mycket och jag har fått höra att det är min svaghet.
Jag vill tro att kärleken är god, att människor är snäll mot mig för att jag är det mot dom men så fungerar det inte heller.

Dra upp kappan, promenera mot motvind, jag, mig själv och jag. Men jag är ändå vänlig och ödmjuk, för jag har en inre balans starkare än någon besvikelse eller någon motvind. Det får vara så trots allt.

2015-09-24 @ 09:48:00 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Reflektion, perfektion

Jag har sett mig kippa efter luft uppe på Machu Pichu (luften är ju väldigt tunn där) när min älskade trollar fram förlovningsringen ur sin luggslitna ryggsäck. Jag har tänkt mig storslagna frierier i limousiner (jag i guldlamé, han i frack). Det har hänt att jag snuddat vid tanken på luftballongsfrieri.

Sakta men säkert har tankarna på filmliknande frierier bleknat som gamla bilder i mormors fotoalbum. Man kanske kan säga att jag blivit lite som hon som blev kvar på toppen av glasberget. Många har dom varit som bedyrat mig sin kärlek, men de har alla synnerligt nog trott, att jag är kvinnan som saknar de grundläggande behoven som att älska, älskas och längtan efter att skapa en egen familj.

Jag är hon som man har berättat om sina snygga hockeyräddningar för, hon som man har ringt när man känner sig lite ensam, hon som man säger en sak till när jag lyssnar och en sak till när man tror att jag inte hör.
Mitt självförakt har länge varit så stort att jag tillåtit det.
Det har länge varit svårt för mig att avgöra vad som har varit värst.

Nu är det historia men ändå skvalpar minnet av det kvar i mig, jag har fått mitt kvitto efter det liv som jag har levt & de drömmar som jag har haft men fått förstört som något fult.
Alla har vi vårt bagage och jag ser det som en styrka att kunna konfrontera det, äga den historia som har varit och inte vara ägd av den.
Jag ser inte det sorgliga i mitt liv som ett problem, snarare som en karta och lite av ett hjälpmedel.

När jag inte hittar vägen måste jag titta närmare. Zooma in småvägarna. Det är en vacker komplicerad bild. Föränderlig. Plötsligt rinner det vatten mellan två vägar. Plötsligt dyker en sjö upp. Ett berg. Man vet inte allt, bara att där vilar en hemlighet och att man måste ta sig fram. Vidare. Förbi och igenom.

Jag är inte annorlunda än någon annan kvinna, jag älskar mig själv idag och värdesätter mig själv kanske högre än vad som är nyttigt vad vet jag, men även det är slutprodukten av den som jag en gång har varit.
Bara för att jag lyssnar mer än att jag pratar betyder det inte att jag själv inte tänker, för det gör jag konstant.

Jag har slutit fred med att jag har hjärtat utanpå och det är inte alltid enkelt men det är satans vackert.

2015-05-26 @ 14:54:00 Permalink Allmänt Kommentarer (1) Trackbacks ()

Älskade son ..

Jag vet att du skäms över att jag hejar för mycket & för högt i er fotbollsturnering.

Jag vet att det kanske är bättre att stå mer tyst med portföljen i handen och inte synas eller höras för mycket. Kanske gömma sig bakom ett par solglasögon och vara lite anonym.

Ramla in när matchen är över och låtsas vara intresserad.
Jag är inte som de flesta föräldrar, det vet du inte än. Ibland har jag önskat att jag kunde vara lite mer som dem, introverta & anonyma. Inte visa känslor. Kanske skulle livet bli lättare då, inte bara på sidan av en fotbollsplan vid er fotbollsturnering, utan generellt i livet.. Jag tänker tanken för en stund. Jag undrar om man blir lyckligare då?

Jag undrar vart jag kan köpa lite striktare kläder?.. Sen slår jag bort tanken lika fort för jag vet ju att det inte är så.

Jag blir bara så himla glad när jag ser att ditt lag gör en schyst räddning eller ett mål! Jag blir glad över att se dina kompisar vinka tillbaka till mig när jag hejar på deras namn. Jag blir glad över att få dela deras glädje med en high five och jag blir ledsen över att deras föräldrar stirrar i telefonen eller samtalar med andra vuxna och inte visar närvaro. Jag kanske sticker ut lite obekvämt men jag menar väl. Jag tror att du kommer att förstå det och få nytta av det när du blir äldre. För jag hejar på dig och jag brister i hjärtat om jag inte kan närvara i det som är viktigt för dig. Du är ju det viktigaste för mig.

Jag ser det du inte ser och du är ju bara 9 år, så det är inget märkligt. Ibland får du därför stå ut med mig. Jag ser att en del barn behöver få höra heja-rop och då tar jag i av kung och fosterland! Då är jag den där pinsamma morsan! Det värmer i hjärtat att få dela barns, alla barns glädje.

2014-05-22 @ 20:16:00 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Färg, byggdamm och barnskratt

Jag bredspacklar, slipar och målar om ett rum här hemma.

Barnen ska få egna rum nu så då måsta jag göra iordning ett litet skyffe för mig själv.

Rummet är inte större än att det precis får plats en dubbelsäng men större än så behöver jag inte ha heller.

Jag visualiserar mig ett vitt litet rum med mysbelysning dit barnen kan komma om nätterna och krypa ner med mig och vi kan ta skydd mot världen. Det bli perfekt.

Ska strax ta med mig mina barn (och deras kompisar som är här) och försöka styra upp en liten grillning på bakgården. Jag känner mig smått neurotisk med lite tålamod för stunden men det är nog för att jag försöker räcka till att göra precis allting samtidigt. Jag borde inte ta mig tid att skriva mitt i detta kaos men det är mitt sätt att tanka energi. Snabbt snabbt, för mammaexposionen är nära. Måste. Skriva.

Barnen är dock harmoinska och de kastar under klingande skratt, både kall korv och apelsinskal på mattan. Great.

I går var vi också i parken. Jag och barnen, min väninna och deras barn.

Min väninna, Sofie, envisades med att en man spanade in mig från piratskeppet medans vi var där. Jag tror mer på att han kanske hade nackdrag och bara kunde titta åt mitt håll. Jag tyckte visserligen att han tittade mig i ögonen men å andra sidan är jag så närsynt att det kan ha varit någon annan. Sofie berättade att som ensam kvinna ska man inte göra annat än att längta efter en man. Gör man inte det uppfattas man som farlig och lite konstig. Jag är då helt ofarlig men kanske lite konstig då. Det får vara så. (-Damn vad hon försöker haha!)

Jag har blivit alldeles för självständig för en man nu. Vad ska jag med en man till? Jag fixar ju precis allt själv! Jag ser snarare de kvinnor som inte fixar saker själv som konstiga, så det så! (:

2014-04-19 @ 14:02:00 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Dansa fastän hjärtat brister

”Jag ska dansa fastän hjärtat brister. Dansa fast du inte är här"

Den texten är så vacker.

Styrka blandat med bräcklighet. Kontraster som blandas samman. Storm, sorg och fridfullhet. Stormvindar, ja bara ett kaos som tillsammans blir en mäktig symfoni. Slutprodukten av kombinationen mynnar sedan ut till stillhet. Reflektion. Än mer styrka. Stabilitet som får vila på starka betongfundament och pålar. "Jag går vidare nu.”

Om man kunde få den ner den beskrivningen med färg och pensel på en tavla så skulle jag sätta upp den på bästa möjliga plats i mitt hem. Triumferande.

Jag fascineras av att riktig själa-kraft kan få sin bensin, sin drivkraft från det som gör allra mest ont ändå.

"Jag ska dansa fastän hjärtat brister."

Visst är det vackra ord!

2014-03-21 @ 14:43:00 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

May. 28, 2013

Ditt kroppsspråk talar direkt till mitt hjärta vare sig jag vill eller inte.
Förklaringarna som jag vill få höra lämnar aldrig din mun.
Jag tvingas att lyssna på de osynliga orden precis som om inget någonsin har hänt.

Kan jag tyda dem?

All min energi går till att värja mig från det här. Jag skruvar på mig, känner mig obekväm, jag rustar upp mig i själen. Jag känner verkligen hur vallgraven växer och murarna byggs upp. Jag kan inte ge dig en kram med båda mina armar. En arm måste liksom hänga längst med min kropp. Stanna utanför. Den ska skydda mig. Det är i symbolikens tecken taxin som står med motorn igång. Väntandes på mig när jag behöver springa ut och ta mig bort från detta nonsens. Min nödutgång.
Flummig känsla.

Jag vet vad du tar. Jag ger dig redan det men jag vill inte.
Du har aldrig frågat mig om lov och det gör mig så jävla förbannad!
Jag kände att du inte kunde sluta svälja, gång på gång, när jag fick den där alldeles för långa kramen. Tillslut svingade min kropp upp min andra arm som kändes så tung och den blev vilande kvar mot din axel. Jag kände mig så sårbar, så avklädd, och jag blev så arg på dig för det. Varför? Jo för att du sket i det. Du brydde dig inte ett endaste dugg.
När nödutgången sprängdes bort, taxin tröttnade på att vänta, kände jag att det blev fritt fram för tårarna.
Jag blundade och blev ensam med dig för ett tag. Jag tappade min gard. Du tog emot mig, sa att det allt var ok utan ord. Du sa att allt är ok -men nu lämnar jag dig. Du talade utan uppehåll till mig fastän du var tyst.
Vad försiggår. Hur kunde jag greppa det som just hände? Varför har ingen frågat mig om det här. Ingen har någonsin frågat mig.

Det du gjorde var aldrig ok. Det du gör är inte ok.
Jag stänger dörren och går ut på bakgården.
Behöver vara för mig själv.
Jag behöver inte det här.
Inte ok.

2013-05-28 @ 19:41:00 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Springmaskar och Tussilago.

..Det är det som mina bekanta på facebook har på agendan och skriver öppenhjärtligt om.
Själv känner jag mig inte lika kreativ för att kunna skriva något. Inte på facebook.
Stället där man ska skriva så alldagligt som möjligt. Jag är så dålig på det men jag försöker bli bättre.
Det blir mest statusar om hur jag känner istället för vilket diskmedel jag köpte senast eller vilken färg mina barns avföring har. Jag förstår att många fler känner igen sig i orden; ”Jobba, byta däck på bilen, putsa glasögonen” än; "idag krampar hjärtat ut och in”.
Känslor kan man ju inte prata om hur som helst, bara öppna sig sådär. Pff! Hört på maken..
Det passar sig inte i vårt samhälle, där vi är restriktiva med allt. Särskilt med oss själva. Mot oss själva..

Jag tror nog att människor uppfattar mig som märklig för att Jag är så jävla känslig och för att jag har ett behov av att skriva om det. (Som här) men det får vara så då.

Ibland gör det så himla ont bara.. Springmaskar och tussilagon är egentligen det enda jag vill ha i mina tankar. Tro mig.

2013-04-17 @ 13:55:00 Permalink Allmänt Kommentarer (0) Trackbacks ()