annasfeta

 

Jag bredspacklar, slipar och målar om ett rum här hemma.

Barnen ska få egna rum nu så då måsta jag göra iordning ett litet skyffe för mig själv.

Rummet är inte större än att det precis får plats en dubbelsäng men större än så behöver jag inte ha heller.

Jag visualiserar mig ett vitt litet rum med mysbelysning dit barnen kan komma om nätterna och krypa ner med mig och vi kan ta skydd mot världen. Det bli perfekt.

 

Ska strax ta med mig mina barn (och deras kompisar som är här) och försöka styra upp en liten grillning på bakgården. Jag känner mig smått neurotisk med lite tålamod för stunden men det är nog för att jag försöker räcka till att göra precis allting samtidigt. Jag borde inte ta mig tid att skriva mitt i detta kaos men det är mitt sätt att tanka energi. Snabbt snabbt, för mammaexposionen är nära. Måste. Skriva.

Barnen är dock harmoinska och de kastar under klingande skratt, både kall korv och apelsinskal på mattan. Great.

 

I går var vi också i parken. Jag och barnen, min väninna och deras barn.

Min väninna, Sofie, envisades med att en man spanade in mig från piratskeppet medans vi var där. Jag tror mer på att han kanske hade nackdrag och bara kunde titta åt mitt håll. Jag tyckte visserligen att han tittade mig i ögonen men å andra sidan är jag så närsynt att det kan ha varit någon annan. Sofie berättade att som ensam kvinna ska man inte göra annat än att längta efter en man. Gör man inte det uppfattas man som farlig och lite konstig. Jag är då helt ofarlig men kanske lite konstig då. Det får vara så. (-Damn vad hon försöker haha!)

 

Jag har blivit alldeles för självständig för en man nu. Vad ska jag med en man till? Jag fixar ju precis allt själv! Jag ser snarare de kvinnor som inte fixar saker själv som konstiga, så det så! (: