annasfeta

Lustigt hur sorg ibland kan vara så stor att man tappar andan.
En kraftansträngning behövs för att få ner syre i kroppen för sorgen är så stor att inget annat kan få plats.

Jag drar upp min jacka, borrar ner mina händer i fickorna och sätter mig på huk för att titta på en död daggmask som barnen har hittat på marken. Sorg kan skapa den största styrkan. Jag har nuddat ytan på den.

Styrkan. Vänt. Jag väntar ännu på att den ska drabba mig helt.

Vi begraver masken. Min dotter sjunger det finaste hon kan Justin Bibers
"Oh baby". Jag lever mig in i deras ansiktsuttryck, ser deras fantasi så
stor att man nästan kan ta på den. Jag älskar det. Det är bland det vackraste jag någonsin får se. Min son vill också sjunga något som han kan. Det blir Jean Banan's "Skaka rumpa".

Stämningen som var något sorglig, försvinner, vi skrattar.
Vi åker och leker riddare och prinsessa istället. Påvägen till prins och prinsess -stället (slottet) ligger en äldre man utvecklad på asfalten på ett onaturligt sätt. Han är hemlös. Min dotter som minuterna innan har hittat en krona, lägger kronan i hans mössa som ligger intill honom. Fina, vuxna, lilla dotter.

Jag kramar deras händer, tar ett djupt andetag av den kalla höstluften och är förbannat glad över de två minipersoner som går på varsin sida mig.

 

Dom och luft i mina lungor. Allt jag behöver.