Springmaskar och Tussilago.
..Det är det som mina bekanta på facebook har på agendan och skriver öppenhjärtligt om.
Själv känner jag mig inte lika kreativ för att kunna skriva något. Inte på facebook.
Stället där man ska skriva så alldagligt som möjligt. Jag är så dålig på det men jag försöker bli bättre.
Det blir mest statusar om hur jag känner istället för vilket diskmedel jag köpte senast eller vilken färg mina barns avföring har. Jag förstår att många fler känner igen sig i orden; ”Jobba, byta däck på bilen, putsa glasögonen” än; "idag krampar hjärtat ut och in”.
Känslor kan man ju inte prata om hur som helst, bara öppna sig sådär. Pff! Hört på maken..
Det passar sig inte i vårt samhälle, där vi är restriktiva med allt. Särskilt med oss själva. Mot oss själva..
Jag tror nog att människor uppfattar mig som märklig för att Jag är så jävla känslig och för att jag har ett behov av att skriva om det. (Som här) men det får vara så då.
Ibland gör det så himla ont bara.. Springmaskar och tussilagon är egentligen det enda jag vill ha i mina tankar. Tro mig.
Till Alla mammor och pappor som är MER än bara mammor och pappor!
Igår skedde det. Eller i påskhelgen.
Min internet-knapp (#ikon) på min iphone är borta.
Jag har nonchalant och avslappnat rört mig och vid ett obetänksamt, slarvigt ögonblick ”tappade” jag internet.
Hur kunde det ske?
Kanske skedde det när jag åkte skidor. Den flög av någonstans mellan liften & backarna.
Jag bär på frågor som; Vad tänker den? Är vi ovänner? Fryser den?
Nu måste jag söka efter ”internet” varje gång jag vill ha internet. Då får jag skriva ”internet” så söker telefonen.. Sedan klicka mig vidare på ”internet” symbolen. Tar minst 20 sekunder istället för 1 sekund. Vilket världsproblem. För mig.
Annars så har jag fantastiska nyheter utöver denna inledningsvis dåliga nyhet.
Jag har löst ett av mina egna mysterium här i livet. Hittat lite mer balans och sådant är ju alltid bra.
Kortfattat om detta:
När man får barn tar mammarollen tar över helt. Jag tror jag kan vara modig nog att prata i generella termer nu, för självklart är det mäktigt att få barn, men, (det finns ett men som inte många lägger märke till tror jag) som har stor betydelse.
Min individ, mitt jag, utöver mammarollen glömde jag helt bort. Jag åt, sov, sket och andades bäbis. Jag kunde aldrig slappna av. Aldrig njuta på riktigt när jag aldrig fick avstånd till det lilla knytet jag älskade mest, backa några steg, omfamna mig själv som jag också älskar. ”Nämen Hej Anna där är ju du också ja! Vafan lever du också?! Vad har du haft för dig..” Lite så.
Jag tror det är ganska vanligt ändå och jag vet att man kan tappa sig själv och blir slukad av det Nya livet.
Varför gjorde jag så mot mig själv? Tokigt det blev.
Jag har fortfarande alltid varit jag. Jag har haft mina intressen på sidan om mammarollen, min humor, mina nöjen, mina behov. Ingen berättade för mig att det är Helt i sin ordning och helt ok att ha det och att ordna barnvakt ibland och bara dricka bärs eller dra iväg någonstans en hel dag eller varför inte en vecka. Två?
Vad jag än kände för!
För 8 år sedan kunde jag inte ens ha skrivit ovanstående utan att få dåligt samvete. Jag kunde inte ha barnvakt i en timme utan att få dåligt samvete. Jag kunde inte gå och handla mjölk & en skogaholmslimpa själv utan att få dåligt samvete. Jag kunde inte be om avlastning. Dämpa belysningen. Skruva upp volymen till Barry White. Låta det egna jaget komma fram och låta det egna jag:et och urindividen hångla loss.. Allt jag gjorde var att byta blöjor, torka kräks, gulle-lull-lull dag ut och dag in. Inget annat. En sån tråkig vän, tjej, och person jag var.
-Så tråkig jag var mot mig själv.
Idag vet jag att tiden ifrån mina barn när jag hänger med vänner, gör mig till en bättre mamma, en Gladare mamma! :) Tack till mina fina vänner som vågar vara En mamma, En galen vän, En festprisse, En glamourmodell, En skäjtar pappa, En smygrökare, eller allt på samma gång. Jag älskar Er! Ni inspirerar!
Best regards// Anna
