Ögonkontakt
Bara lite mer reflektion..
När jag var liten hoppades jag på som så många andra skilsmässobarn att mina föräldrar skulle bli tillsammans igen. Nu är jag 32 år och jag kan komma på mig själv hoppas att ABBA ska bli tillsammans igen. En sådan romantiker är jag, jag drömmer om livslånga förhållanden och jag undrar vad receptet på evig lycka mellan två människor är.
Jag promenerar varje dag till jobbet nu när min cykel är på reparation och jag känner hur jag liksom jordar mig själv. Det är viktigt att jag gör det sedan jag blev utbränd. Jag försöker promenera genom så mycket skogspartier som är möjligt. Att jorda sig själv är ett uttryck som jag älskar att använda. Det går ut på att jag får kontakt med min egen kropp och mina sinnen. Fötterna som jag mestadels förvarar i ett par praktiska skor vid mina utevistelser får kontakt med marken. Grenar som knäcks, dofter som registreras och flera av mina sovande sinnen aktiveras. Jag känner det så tydligt och hur viktigt det är för mig. Utan jordning och utan regelbunden påfyllning av natur, kan ångest eller sorg lättare pressa sig mot mig likt en våt filt.
Hur blev det så? Hur blev det så lätt att avskärma sig själv mot sig själv. Vi tycks allt lättare glömma det viktigaste; Oss själva, till offrandet av moderniteter, hets och snabba lösningar och jag gillar det inte.
Aldrig mer något halvdant. Tack.
Sen satte jag mig i soffan för att fortsätta på mitt korsstygns- väggbonad (som jag tar fram endast när jag har det riktigt, riktigt tråkigt) och där var min tanke att det skulle det stå med blå snirklig skrivstil:
”En stor kuk är en klen tröst i ett fattigt hem” men så kom jag och tänka på att jag faktiskt bara äger ett fattigt hem.. och för att inte tala om den konstiga stämning som skulle bli när föräldrar kommer över för att hämta sina barn som ofta leker hos oss..
Jag tog loss nålen från duken och tråden ifrån nålen och kastade mitt verk. Satte på teven istället för att bli distraherad och inte tänka på hur många timmar jag helt i onödan hade spenderat på duken.
Det blir ofta som så att jag har det ganska tråkigt dessa långa sommarkvällar när barnen har kompisar över och jag inte får vara med.
När jag inte har barnen hos mig hittar jag varje liten möjlighet att slippa vara hemma just nu. Jag blir som så många andra, så mycket mer social nu när det är sommar. Jag hälsar på kompisar, lånar ofta deras soffor över natten för att jag är sällskapssjuk. Ibland går jag ut själv på barer och pubar och är det sorgliga lilla helvetet utan vänner i hörnet. Tycker ändå att jag trivs i tillvaron just nu. Jag promenerar till jobbet om mornarna och tränar närvaro genom att ständigt se mig omkring. Jag andas in sommaren och min helt nya pollenallergi som så fint har kommit ungefär samtidigt.
Jag tänker på hur långt jag har kommit i min egen utveckling i att säga Nej och i att inte tillåta män att utnyttja mig längre och sedan hänga av mig som en gammal regnrock. Jag är stolt över mig själv och att jag blir mer och mer kräsen. Att jag har insett skillnaden i att vissa människors ”kärlek” är lika djup som en barnpool och att jag bara vill ha kärlek lika djup som världens hav. Hur läskigt det än är.
Jag vill inte ha något halvdant. Då är jag hellre ensam och jag mår bra så.
Jag är stolt över den insikten och hur jag känner.
Anna Darling..
Teknisk instruktionsbok
Blir jag överraskad om jag får se mig själv i din belysning?
Du kan inte måla mig och lägga till något du tror fattas.
Ingenting får läggas till eller tas bort då du går till verket. Du ska veta vem jag är. För att veta det måste du veta vem jag älskar. Har älskat. Kommer att älska. Kan du tillverka en bild av mig ur bara ditt minne?
Det gäller att kunna återta det som en gång har varit vackert men som har blivit fult till att låta bli vackert igen. Men jag vill inte involvera dig i det. Det är som att ha huvudvärk men att bita ihop och försöka att inte visa det. Lika svårt. Men jag vill inte att det fula ska visa sig för dig.
Jag vill skydda.
Anna darling sa han och strök handen över min rumpa och lovade mig kärlek. Och jag trodde det var kärlek. Det räckte så och jag var så lycklig. Därifrån var hans bild av mig, att den fick hållas intakt, viktigare än vad jag själv ville och tyckte. Hans blick, hans rätt till min kropp & min kärlek var större än rätten till min kropp & min självkärlek. För han hade ju sagt orden jag inte ens förmår mig att skriva. Jag vill inte längre uttala dom. Inte längre höra dom.
De, de fina vackra orden som plötsligt blev fula, bara något man luras med, missfärgade min pensel.
Smärtsamt. Märkligt. Sorgligt. Att människor kan säga vad som helst men inte mena någonting alls egentligen. Sorgligt att jag kan ta åt mig av det. Det säger en hel del hur skör jag är på ytan.
Min längtan..
Jag kan ta hand om en vän som har ångest. Jag kan trolla med ord ibland. Jag kan dansa så att det känns i mitt hjärta. Jag kan leka. Jag kan cykla jättefort. Jag kan älska av hela mitt hjärta. Jag kan massor av motståndsvetenskap och jag tycker ändå att jag är rätt ok på att fiska.
Förlösande skratt
Jag har köpt en ny mascara.
En mascara som utlovar mig 60 % längre fransar, vilket betyder att mina ögonfransar kommer att trassla in sig i mina ögonbryn närsom.
Än har de inte gjort det känner jag. Att den är vattenfast mascaran, det har jag emellertid märkt.
En god vän till mig bjuder alltid på en buffé av skratt när vi pratar och jag skrattar tills jag får slut på syre men mascaran den består. Det känns frigörande att ha vänner som delar min humor. När jag får prata om vad som helst. Även om det jag säger inte är menat som roligheter till en början så blir det alltid följande utsvävningar inom ämnet. En tanke som blir till fler tankar, som bli bisarra och du skrattar med mig och jag känner att jag sänker ner mina axlar och jag får giraffhals, jag sträcker mig över oroliga tankar för en stund och bara andas himmel.
Its ok
Ibland serverar livet motgångar. Som huvudrätt, efterrätt eller allt på engång.
När det blivit för mättat kunde jag ibland sjunka ner och känna att jag inte orkade mer.
Jag oooorkaaaar inte meeeeer.
Nu är känslan mer, -"men Anna, det är ok, come what may"-, jag må vara skör, gråta av att ha fått skadedjur i köket eller för att bli beskriven som en "yngre kvinna i medelåldern" av min granne förra veckan. (Hur låter det? som en gammal moster med skitigt hår från skebokvarn liksom..) Jag känner mig tacksam för livet just nu.
Känslan av Framtid. Möjligheter. Lugn och ro. Tillfreds.
Jag är naiv.
Ibland vill jag Tro på människor för mycket och jag har fått höra att det är min svaghet.
Jag vill tro att kärleken är god, att människor är snäll mot mig för att jag är det mot dom men så fungerar det inte heller.
Dra upp kappan, promenera mot motvind, jag, mig själv och jag. Men jag är ändå vänlig och ödmjuk, för jag har en inre balans starkare än någon besvikelse eller någon motvind. Det får vara så trots allt.
Reflektion, perfektion
Mitt självförakt har länge varit så stort att jag tillåtit det.
Det har länge varit svårt för mig att avgöra vad som har varit värst.
Nu är det historia men ändå skvalpar minnet av det kvar i mig, jag har fått mitt kvitto efter det liv som jag har levt & de drömmar som jag har haft men fått förstört som något fult.
Alla har vi vårt bagage och jag ser det som en styrka att kunna konfrontera det, äga den historia som har varit och inte vara ägd av den.
Jag ser inte det sorgliga i mitt liv som ett problem, snarare som en karta och lite av ett hjälpmedel.
Jag är inte annorlunda än någon annan kvinna, jag älskar mig själv idag och värdesätter mig själv kanske högre än vad som är nyttigt vad vet jag, men även det är slutprodukten av den som jag en gång har varit.
Bara för att jag lyssnar mer än att jag pratar betyder det inte att jag själv inte tänker, för det gör jag konstant.
Jag har slutit fred med att jag har hjärtat utanpå och det är inte alltid enkelt men det är satans vackert.
Älskade son ..
Jag är inte som de flesta föräldrar, det vet du inte än. Ibland har jag önskat att jag kunde vara lite mer som dem, introverta & anonyma. Inte visa känslor. Kanske skulle livet bli lättare då, inte bara på sidan av en fotbollsplan vid er fotbollsturnering, utan generellt i livet.. Jag tänker tanken för en stund. Jag undrar om man blir lyckligare då?
Jag blir bara så himla glad när jag ser att ditt lag gör en schyst räddning eller ett mål! Jag blir glad över att se dina kompisar vinka tillbaka till mig när jag hejar på deras namn. Jag blir glad över att få dela deras glädje med en high five och jag blir ledsen över att deras föräldrar stirrar i telefonen eller samtalar med andra vuxna och inte visar närvaro. Jag kanske sticker ut lite obekvämt men jag menar väl. Jag tror att du kommer att förstå det och få nytta av det när du blir äldre. För jag hejar på dig och jag brister i hjärtat om jag inte kan närvara i det som är viktigt för dig. Du är ju det viktigaste för mig.
Jag ser det du inte ser och du är ju bara 9 år, så det är inget märkligt. Ibland får du därför stå ut med mig. Jag ser att en del barn behöver få höra heja-rop och då tar jag i av kung och fosterland! Då är jag den där pinsamma morsan! Det värmer i hjärtat att få dela barns, alla barns glädje.
Färg, byggdamm och barnskratt
Dansa fastän hjärtat brister
May. 28, 2013
Förklaringarna som jag vill få höra lämnar aldrig din mun.
Jag tvingas att lyssna på de osynliga orden precis som om inget någonsin har hänt.
All min energi går till att värja mig från det här. Jag skruvar på mig, känner mig obekväm, jag rustar upp mig i själen. Jag känner verkligen hur vallgraven växer och murarna byggs upp. Jag kan inte ge dig en kram med båda mina armar. En arm måste liksom hänga längst med min kropp. Stanna utanför. Den ska skydda mig. Det är i symbolikens tecken taxin som står med motorn igång. Väntandes på mig när jag behöver springa ut och ta mig bort från detta nonsens. Min nödutgång.
Flummig känsla.
Jag vet vad du tar. Jag ger dig redan det men jag vill inte.
Du har aldrig frågat mig om lov och det gör mig så jävla förbannad!
Jag kände att du inte kunde sluta svälja, gång på gång, när jag fick den där alldeles för långa kramen. Tillslut svingade min kropp upp min andra arm som kändes så tung och den blev vilande kvar mot din axel. Jag kände mig så sårbar, så avklädd, och jag blev så arg på dig för det. Varför? Jo för att du sket i det. Du brydde dig inte ett endaste dugg.
När nödutgången sprängdes bort, taxin tröttnade på att vänta, kände jag att det blev fritt fram för tårarna.
Jag blundade och blev ensam med dig för ett tag. Jag tappade min gard. Du tog emot mig, sa att det allt var ok utan ord. Du sa att allt är ok -men nu lämnar jag dig. Du talade utan uppehåll till mig fastän du var tyst.
Vad försiggår. Hur kunde jag greppa det som just hände? Varför har ingen frågat mig om det här. Ingen har någonsin frågat mig.
Jag stänger dörren och går ut på bakgården.
Behöver vara för mig själv.
Jag behöver inte det här.
Inte ok.
Springmaskar och Tussilago.
..Det är det som mina bekanta på facebook har på agendan och skriver öppenhjärtligt om.
Själv känner jag mig inte lika kreativ för att kunna skriva något. Inte på facebook.
Stället där man ska skriva så alldagligt som möjligt. Jag är så dålig på det men jag försöker bli bättre.
Det blir mest statusar om hur jag känner istället för vilket diskmedel jag köpte senast eller vilken färg mina barns avföring har. Jag förstår att många fler känner igen sig i orden; ”Jobba, byta däck på bilen, putsa glasögonen” än; "idag krampar hjärtat ut och in”.
Känslor kan man ju inte prata om hur som helst, bara öppna sig sådär. Pff! Hört på maken..
Det passar sig inte i vårt samhälle, där vi är restriktiva med allt. Särskilt med oss själva. Mot oss själva..
Jag tror nog att människor uppfattar mig som märklig för att Jag är så jävla känslig och för att jag har ett behov av att skriva om det. (Som här) men det får vara så då.
Ibland gör det så himla ont bara.. Springmaskar och tussilagon är egentligen det enda jag vill ha i mina tankar. Tro mig.
Till Alla mammor och pappor som är MER än bara mammor och pappor!
Igår skedde det. Eller i påskhelgen.
Min internet-knapp (#ikon) på min iphone är borta.
Jag har nonchalant och avslappnat rört mig och vid ett obetänksamt, slarvigt ögonblick ”tappade” jag internet.
Hur kunde det ske?
Kanske skedde det när jag åkte skidor. Den flög av någonstans mellan liften & backarna.
Jag bär på frågor som; Vad tänker den? Är vi ovänner? Fryser den?
Nu måste jag söka efter ”internet” varje gång jag vill ha internet. Då får jag skriva ”internet” så söker telefonen.. Sedan klicka mig vidare på ”internet” symbolen. Tar minst 20 sekunder istället för 1 sekund. Vilket världsproblem. För mig.
Annars så har jag fantastiska nyheter utöver denna inledningsvis dåliga nyhet.
Jag har löst ett av mina egna mysterium här i livet. Hittat lite mer balans och sådant är ju alltid bra.
Kortfattat om detta:
När man får barn tar mammarollen tar över helt. Jag tror jag kan vara modig nog att prata i generella termer nu, för självklart är det mäktigt att få barn, men, (det finns ett men som inte många lägger märke till tror jag) som har stor betydelse.
Min individ, mitt jag, utöver mammarollen glömde jag helt bort. Jag åt, sov, sket och andades bäbis. Jag kunde aldrig slappna av. Aldrig njuta på riktigt när jag aldrig fick avstånd till det lilla knytet jag älskade mest, backa några steg, omfamna mig själv som jag också älskar. ”Nämen Hej Anna där är ju du också ja! Vafan lever du också?! Vad har du haft för dig..” Lite så.
Jag tror det är ganska vanligt ändå och jag vet att man kan tappa sig själv och blir slukad av det Nya livet.
Varför gjorde jag så mot mig själv? Tokigt det blev.
Jag har fortfarande alltid varit jag. Jag har haft mina intressen på sidan om mammarollen, min humor, mina nöjen, mina behov. Ingen berättade för mig att det är Helt i sin ordning och helt ok att ha det och att ordna barnvakt ibland och bara dricka bärs eller dra iväg någonstans en hel dag eller varför inte en vecka. Två?
Vad jag än kände för!
För 8 år sedan kunde jag inte ens ha skrivit ovanstående utan att få dåligt samvete. Jag kunde inte ha barnvakt i en timme utan att få dåligt samvete. Jag kunde inte gå och handla mjölk & en skogaholmslimpa själv utan att få dåligt samvete. Jag kunde inte be om avlastning. Dämpa belysningen. Skruva upp volymen till Barry White. Låta det egna jaget komma fram och låta det egna jag:et och urindividen hångla loss.. Allt jag gjorde var att byta blöjor, torka kräks, gulle-lull-lull dag ut och dag in. Inget annat. En sån tråkig vän, tjej, och person jag var.
-Så tråkig jag var mot mig själv.
Idag vet jag att tiden ifrån mina barn när jag hänger med vänner, gör mig till en bättre mamma, en Gladare mamma! :) Tack till mina fina vänner som vågar vara En mamma, En galen vän, En festprisse, En glamourmodell, En skäjtar pappa, En smygrökare, eller allt på samma gång. Jag älskar Er! Ni inspirerar!
Best regards// Anna
Lipa lipa kärlekspipa -bort från allt dåligt!
Vi tre. Ny comhem-box, nya dofter, nya tapeter, men så mycket mer än så.
Jag har sålt de flesta av våra gamla möbler, köpt nya. Det satt liksom jobbig energi i de gamla möblerna kände jag. Jag behövde köpa nya möbler till vårt nya hem. Här ska vi skapa nya roliga minnen, smida nya härliga framtidsdrömmar, börja om tillsammans - bara på våra villkor. 6 år har det tagit mig att äntligen få ett hem där jag trivs. 6 år efter separationen från barnens pappa & 1 år efter mitt senaste ex, (vi kan kall honom kinesen), trivs jag med tillvaron igen. På riktigt. Men det måste bara vara oss, vi tre. Jag slår mina vargtassar kring oss. Skyddar. Vårdar. Jag tänker inte släppa någon för nära.
Jag har blivit överkörd av en lastbil men överlevt. Det är ju inte ett dugg konstigt att jag numera uppmärksammat ser mig om till höger & vänster.
När man föder barn kommer släkt och vänner, stöttar en så att man orkar med rinnande bröst, bajsblöjor och sömnlösa nätter. Gifter man sig kommer kommer förhoppningvis också vänner och familj för att fira..Varför gör man inte likadant när folk separerar/skiljer sig? Nu menar jag inte att man ska partajja, men stötta. Jag skulle vilja att min familj & mina närmsta vänner, utan att jag har sagt något, skulle förstå att jag höll på att gå under, att jag inte klarade det på egen hand. Att två små blöjbarn, utan riktigt hem, bara var lite för mycket. När de ringde och frågade hur det var med mig sa jag:
"-Det är bra, det är kanon! Det här borde jag ha gjort för längesen".
Det är nog sant, separationen var nödvändig men inte fan mådde jag bra...
Idag mår jag bra. Det tog bara lite tid för min olycka att omvandlas till geniun lycka.
Tack mina små änglar för att ni finns! Ni har gjort mig stark -så jävla stark!
All I need.
En kraftansträngning behövs för att få ner syre i kroppen för sorgen är så stor att inget annat kan få plats.
Jag drar upp min jacka, borrar ner mina händer i fickorna och sätter mig på huk för att titta på en död daggmask som barnen har hittat på marken. Sorg kan skapa den största styrkan. Jag har nuddat ytan på den.
Vi begraver masken. Min dotter sjunger det finaste hon kan Justin Bibers
"Oh baby". Jag lever mig in i deras ansiktsuttryck, ser deras fantasi så
stor att man nästan kan ta på den. Jag älskar det. Det är bland det vackraste jag någonsin får se. Min son vill också sjunga något som han kan. Det blir Jean Banan's "Skaka rumpa".
Vi åker och leker riddare och prinsessa istället. Påvägen till prins och prinsess -stället (slottet) ligger en äldre man utvecklad på asfalten på ett onaturligt sätt. Han är hemlös. Min dotter som minuterna innan har hittat en krona, lägger kronan i hans mössa som ligger intill honom. Fina, vuxna, lilla dotter.
Låta ta tid.
Det blandas med våra förhoppningar, förväntningar, fel och brister men också av vår glädje och längtan.
Att få alla dessa ingredienser att bli en bra balans är kanske något vi får brottas med hela livet, vad vet jag, det känns som så i alla fall. Ibland vore det skönt om möjlighet fanns att klippa av skosnöret, känslosnöret, mellan hjärtat och hjärnan men det är omöjligt.
Kärlek gör inte saker logisk, inte heller sorg. Kärlek kan anstorma, attackera i snabb fart.
Sorg tar längre tid. Det går aldrig att hoppa över ett sorgearbete på någon nivå på något sätt.
Ny stadig kärlek kan bara byggas från grunden om förståelse och utrymme för den eventuella sorg som man känner finns. Så är det i alla fall för mig.
Det är viktigt att prata ut om saker som man inte alltid kan se eller ta på och där svaren inte alltid är givna.
Samla kraft hos dem som älskar dig
I eftermiddag kommer jag och barnen att gå på 5D bio.
Det blir en liten överraskning, något de aldrig har gjort förut.
Jag längtar så och räknar ner timmarna. Det gör säkert dom också.
Barnen och jag tillsamman bildar; Självständigheten. En stor staty har rests i vårt minne. Den rubbas aldrig. Om jag köper mig ett hus i framtiden ska den statyn stå mitt i trädgården och vi ska mumsa äpplen och körsbär runt den.
Det har varit så skönt att de har varit hos mig i tre veckor nu, vi känner lugnet tillsammans och vi växer ihop på ett sätt som annars känns väldigt svårt i varannan vecka livet.
Min dotter har tappat sin andra tand och då det skedde på kvällen hade jag inget annat än en guldtia hemma som jag växlat till mig till parkeringsavgift egentligen tidigare under dagen. Den tian la jag varsamt i glaset vi hade placerat intill hennes säng som väntade på tandféns ankomst. Min son hade sett denna tia, som var ovanligt kantstött, räfflorna var nästan bortnötta och den var svart och smutsig. Inte skinande ny precis. Jag höll tummarna för att min son inte skulle märka att det var samma tia men på morgonen dagen efter tar han upp tian ur glaset och synar den noggrant och säger ”aa den här ja”.. Aj.
Min smarta stora 7 åring. Hoppas inte hela idén med tandfén spolades ner i toaletten i samma ögonblick för hans del. Klumpmamma.
Barn är sköna. Helt klart att man utvecklas som människa på ett sätt som aldrig annars skulle kunna vara möjligt när man blir en förälder. Jag gör misstag och jag är inte perfekt men jag lovar att göra mitt bästa i allt. Det är det man ska göra. Aldrig tro att man är perfekt, inse sina brister men alltid också göra sitt bästa för att rätta till det som felat. Barn känner av sinnesnärvaro, när jag känt att jag inte orkat mer bygger jag lego med dem. Går ner på deras nivå. Säger till mig själv att det är ok att inte orka mer.
Vi byter peruker på lego gubbarna, sätter på benen bak och fram. Skrattar. Tack för att ni finns underbara ungar. Ni gör mig hel och Ni är det enda jag behöver. Jag önskar att fler ensamma föräldrar skulle känna så när kaoset knackar på dörren, står utanför med sina mätinstrument och letar upp en.
Samla kraft hos de som älskar er oavsett vad.