annasfeta

..Sa han igen och höll andan och hans inbillning av att han kunde mig utan och innan färgade allt han tog vid. Det blev ogenomträngligt och kallt. Hans egna högmod gav ingen plats för vare sig kreativitet eller kärlek. Inte det minsta och jag förstod att han var den som skulle förlora. 

Jag kände sorgen i det som han var lyckligt ovetandes om. Han hade redan dömt mig, han var bättre, lite vassare. Hans häst var högre medans jag inte ens hade hunnit uppfatta att det var det som var grejen. "Fort hitta dig en hästajävel och sätt dig på!"

Hade jag vetat det hade jag ändå inte skyndat mig att hitta en häst, för jag fungerar inte så. Jag är ingen soldat. Jag är som tjuren Ferdinand, trivs bättre här..

Jag är skarp inte vass.

Jag är ödmjuk inte arrogant.

Jag är polygonal i mitt sätt att vara,

alla sidor sammarbetar kontinuerligt, 

underhållsfritt. 

Jag är inte ensidig.

Jag är djup och inte ytlig.

Jag är komplex, du är för enkel. För lätt att se igenom, för lätt att överlista och jag trodde att jag grät av sorg men det var tårar av besvikelse. Ännu en vuxen man som inte har kommit någonstans i sin egna utveckling.

Besvikelse för att stubinen hade brunnit i mer än 38 år men ännu ingen utveckling. Vem vet när en låga når ända fram hos en man som inte inser något. Så sorgligt. Melankoliskt vackert & jag ville hålla det men förstod mitt egna bästa den här gången och jag släppte självmant.

För jag är starkare.

 

"Håll mitt hjärta" hade jag dumt nog hunnit hasplat ur mig till honom men räddningen fick bli att snabbt låtsas som att det var menat som en musiklagd vädjan till kardiologen som befann sig bakom.. Å jag ville inte lura någon, jag lurade inte någon och jag gick därifrån med huvudet högt med hjärtat kvar i min hand som jag slöt fingrarna om.