annasfeta

Jag har sett mig kippa efter luft uppe på Machu Pichu (luften är ju väldigt tunn där) när min älskade trollar fram förlovningsringen ur sin luggslitna ryggsäck. Jag har tänkt mig storslagna frierier i limousiner (jag i guldlamé, han i frack). Det har hänt att jag snuddat vid tanken på luftballongsfrieri.

 

Sakta men säkert har tankarna på filmliknande frierier bleknat som gamla bilder i mormors fotoalbum. Man kanske kan säga att jag blivit lite som hon som blev kvar på toppen av glasberget. Många har dom varit som bedyrat mig sin kärlek, men de har alla synnerligt nog trott, att jag är kvinnan som saknar de grundläggande behoven som att älska, älskas och längtan efter att skapa en egen familj.

 

Jag är hon som man har berättat om sina snygga hockeyräddningar för, hon som man har ringt när man känner sig lite ensam, hon som man säger en sak till när jag lyssnar och en sak till när man tror att jag inte hör.
Mitt självförakt har länge varit så stort att jag tillåtit det.
Det har länge varit svårt för mig att avgöra vad som har varit värst.

Nu är det historia men ändå skvalpar minnet av det kvar i mig, jag har fått mitt kvitto efter det liv som jag har levt & de drömmar som jag har haft men fått förstört som något fult.
Alla har vi vårt bagage och jag ser det som en styrka att kunna konfrontera det, äga den historia som har varit och inte vara ägd av den.
Jag ser inte det sorgliga i mitt liv som ett problem, snarare som en karta och lite av ett hjälpmedel.

När jag inte hittar vägen måste jag titta närmare. Zooma in småvägarna. Det är en vacker komplicerad bild. Föränderlig. Plötsligt rinner det vatten mellan två vägar. Plötsligt dyker en sjö upp. Ett berg. Man vet inte allt, bara att där vilar en hemlighet och att man måste ta sig fram. Vidare. Förbi och igenom.

Jag är inte annorlunda än någon annan kvinna, jag älskar mig själv idag och värdesätter mig själv kanske högre än vad som är nyttigt vad vet jag, men även det är slutprodukten av den som jag en gång har varit.
Bara för att jag lyssnar mer än att jag pratar betyder det inte att jag själv inte tänker, för det gör jag konstant.

Jag har slutit fred med att jag har hjärtat utanpå och det är inte alltid enkelt men det är satans vackert.