annasfeta

 

 

Ditt kroppsspråk talar direkt till mitt hjärta vare sig jag vill eller inte.
Förklaringarna som jag vill få höra lämnar aldrig din mun.
Jag tvingas att lyssna på de osynliga orden precis som om inget någonsin har hänt.

Kan jag tyda dem?

All min energi går till att värja mig från det här. Jag skruvar på mig, känner mig obekväm, jag rustar upp mig i själen. Jag känner verkligen hur vallgraven växer och murarna byggs upp. Jag kan inte ge dig en kram med båda mina armar. En arm måste liksom hänga längst med min kropp. Stanna utanför. Den ska skydda mig. Det är i symbolikens tecken taxin som står med motorn igång. Väntandes på mig när jag behöver springa ut och ta mig bort från detta nonsens. Min nödutgång.
Flummig känsla.

Jag vet vad du tar. Jag ger dig redan det men jag vill inte.
Du har aldrig frågat mig om lov och det gör mig så jävla förbannad!
Jag kände att du inte kunde sluta svälja, gång på gång, när jag fick den där alldeles för långa kramen. Tillslut svingade min kropp upp min andra arm som kändes så tung och den blev vilande kvar mot din axel. Jag kände mig så sårbar, så avklädd, och jag blev så arg på dig för det. Varför? Jo för att du sket i det. Du brydde dig inte ett endaste dugg.
När nödutgången sprängdes bort, taxin tröttnade på att vänta, kände jag att det blev fritt fram för tårarna.
Jag blundade och blev ensam med dig för ett tag. Jag tappade min gard. Du tog emot mig, sa att det allt var ok utan ord. Du sa att allt är ok -men nu lämnar jag dig. Du talade utan uppehåll till mig fastän du var tyst.
Vad försiggår. Hur kunde jag greppa det som just hände? Varför har ingen frågat mig om det här. Ingen har någonsin frågat mig.

 

Det du gjorde var aldrig ok. Det du gör är inte ok.
Jag stänger dörren och går ut på bakgården.
Behöver vara för mig själv.
Jag behöver inte det här.
Inte ok.