annasfeta

 

Äntligen har vi fått vårat efterlängtade hem. Vår nya lägenhet.
Vi tre. Ny comhem-box, nya dofter, nya tapeter, men så mycket mer än så.
Jag har sålt de flesta av våra gamla möbler, köpt nya. Det satt liksom jobbig energi i de gamla möblerna kände jag. Jag behövde köpa nya möbler till vårt nya hem. Här ska vi skapa nya roliga minnen, smida nya härliga framtidsdrömmar, börja om tillsammans - bara på våra villkor. 6 år har det tagit mig att äntligen få ett hem där jag trivs. 6 år efter separationen från barnens pappa & 1 år efter mitt senaste ex, (vi kan kall honom kinesen), trivs jag med tillvaron igen. På riktigt. Men det måste bara vara oss, vi tre. Jag slår mina vargtassar kring oss. Skyddar. Vårdar. Jag tänker inte släppa någon för nära.
Jag har blivit överkörd av en lastbil men överlevt. Det är ju inte ett dugg konstigt att jag numera uppmärksammat ser mig om till höger & vänster.

När man föder barn kommer släkt och vänner, stöttar en så att man orkar med rinnande bröst, bajsblöjor och sömnlösa nätter. Gifter man sig kommer kommer förhoppningvis också vänner och familj för att fira..Varför gör man inte likadant när folk separerar/skiljer sig? Nu menar jag inte att man ska partajja, men stötta. Jag skulle vilja att min familj & mina närmsta vänner, utan att jag har sagt något, skulle förstå att jag höll på att gå under, att jag inte klarade det på egen hand. Att två små blöjbarn, utan riktigt hem, bara var lite för mycket. När de ringde och frågade hur det var med mig sa jag:
"-Det är bra, det är kanon! Det här borde jag ha gjort för längesen".
Det är nog sant, separationen var nödvändig men inte fan mådde jag bra...

Idag mår jag bra. Det tog bara lite tid för min olycka att omvandlas till geniun lycka.
Tack mina små änglar för att ni finns! Ni har gjort mig stark -så jävla stark!