annasfeta

Jag vet att du skäms över att jag hejar för mycket & för högt i er fotbollsturnering.

Jag vet att det kanske är bättre att stå mer tyst med portföljen i handen och inte synas eller höras för mycket. Kanske gömma sig bakom ett par solglasögon och vara lite anonym.

Ramla in när matchen är över och låtsas vara intresserad.
Jag är inte som de flesta föräldrar, det vet du inte än. Ibland har jag önskat att jag kunde vara lite mer som dem, introverta & anonyma. Inte visa känslor. Kanske skulle livet bli lättare då, inte bara på sidan av en fotbollsplan vid er fotbollsturnering, utan generellt i livet.. Jag tänker tanken för en stund. Jag undrar om man blir lyckligare då?

Jag undrar vart jag kan köpa lite striktare kläder?.. Sen slår jag bort tanken lika fort för jag vet ju att det inte är så.

Jag blir bara så himla glad när jag ser att ditt lag gör en schyst räddning eller ett mål! Jag blir glad över att se dina kompisar vinka tillbaka till mig när jag hejar på deras namn. Jag blir glad över att få dela deras glädje med en high five och jag blir ledsen över att deras föräldrar stirrar i telefonen eller samtalar med andra vuxna och inte visar närvaro. Jag kanske sticker ut lite obekvämt men jag menar väl. Jag tror att du kommer att förstå det och få nytta av det när du blir äldre. För jag hejar på dig och jag brister i hjärtat om jag inte kan närvara i det som är viktigt för dig. Du är ju det viktigaste för mig.

Jag ser det du inte ser och du är ju bara 9 år, så det är inget märkligt. Ibland får du därför stå ut med mig. Jag ser att en del barn behöver få höra heja-rop och då tar jag i av kung och fosterland! Då är jag den där pinsamma morsan! Det värmer i hjärtat att få dela barns, alla barns glädje.