Bara lite mer reflektion..
När jag var liten hoppades jag på som så många andra skilsmässobarn att mina föräldrar skulle bli tillsammans igen. Nu är jag 32 år och jag kan komma på mig själv hoppas att ABBA ska bli tillsammans igen. En sådan romantiker är jag, jag drömmer om livslånga förhållanden och jag undrar vad receptet på evig lycka mellan två människor är.
Jag promenerar varje dag till jobbet nu när min cykel är på reparation och jag känner hur jag liksom jordar mig själv. Det är viktigt att jag gör det sedan jag blev utbränd. Jag försöker promenera genom så mycket skogspartier som är möjligt. Att jorda sig själv är ett uttryck som jag älskar att använda. Det går ut på att jag får kontakt med min egen kropp och mina sinnen. Fötterna som jag mestadels förvarar i ett par praktiska skor vid mina utevistelser får kontakt med marken. Grenar som knäcks, dofter som registreras och flera av mina sovande sinnen aktiveras. Jag känner det så tydligt och hur viktigt det är för mig. Utan jordning och utan regelbunden påfyllning av natur, kan ångest eller sorg lättare pressa sig mot mig likt en våt filt.
Hur blev det så? Hur blev det så lätt att avskärma sig själv mot sig själv. Vi tycks allt lättare glömma det viktigaste; Oss själva, till offrandet av moderniteter, hets och snabba lösningar och jag gillar det inte.
